torsdag 29 juli 2010

Vad ska man säga när orden tar slut?
Vad jag än säger så blir det bara fel.

Nu vet jag inte längre vart jag ska ta vägen. Jag är ju bara jag. Jag kan inte bestämma över sjukdomar, kan inte knäppa med fingrarna och slå ihop mina röda träskor tre gånger och så hockuspockus slår min önskan in.


Jag klarar inte av att se min pappa planlöst gråtande.
Min pappa är mannen med ständig koll. Han är en allt i allo man som kan lite om det mesta.
Även om han varit kanske lite hård så har han alltid stått bakom vår lilla familj till 100 %. Jag tycker att det här är jobbigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar